Visa skriven av Samma skrot & korn till Ingenmansland 2008.
Inspelning
Text
ABC-notation
X:1 T:Spökstaden W:Ja, kom nu hit mina vänner W:Kom närmre och lyssna nu W:För nu ska jag en historia berätta W:Ja, som isar långt in i ens själ W: W:Ja året var '14 och vintern var hård W:Snön den låg gnistrand' och glimma' W:I E4:ans kant satte vi oss ett slag W:för att stilla vår hungersdimma W: W:För långt bort såg vi en främmande stad W:Ja, den var inte mer än ruiner W:Och vi tänkte att där kan vi skydda oss så W:Ifrån mörkret som trängde sig på W: W:På marken på stan låg en döende man W:Hans läppar och fingrar var blå W:Och han sade att vi inte längre fick vandra W:Men aldrig varför då W: W:Ja det fanns ett hus, som verka' va' helt W:Åtminståne en bit av källarn W:Och vi stapplade ner för trappan stelt W:Och väntade på nästa dag W: W:Ja, så nån gång på natten när månen sken klar W:Genom fönstret på källarväggen W:Så hörde vi ljudet av hasande fötter W:I trädgården utanför W: W:Ja, så genom dörren kom tunga kängor W:Och bitande, slitande vind W:Ja, de släpade sig långt och djupt in i huset W:För vi, vi tog den väg han kom in W: W:Och i nattens dunkel fick vi aldrig en skymt W:Av mannen vi hört, såklart W:Men när vi kom till kanten av stan W:Ja, låg inte liket där kvar
Original: Spökstaden — okänd (nyfiken.net)
[[Kategori:Sånger]][[Kategori:Efter katastrofen]][[Kategori:Solnedgång]][[Kategori:Ingenmansland]][[Kategori:Samma skrot & korn]]Visa skriven av [[Samma skrot & korn]] till [http://http://nordiclarp.org/wiki/Ingenmansland Ingenmansland] 2008.
==Inspelning==
- [http://spetsnaz.su/~tz/dump/IML/02%20-%20Samma%20Skrot%20och%20Korn%20-%20Sp%C3%B6kstaden.mp3 Samma skrot & korn - Spökstaden] (MP3)
==Text== ‘’<poem>Ja, kom nu hit mina vänner Kom närmre och lyssna nu För nu ska jag en historia berätta Ja, som isar långt in i ens själ
Ja året var ‘14 och vintern var hård Snön den låg gnistrand’ och glimma’ I E4:ans kant satte vi oss ett slag för att stilla vår hungersdimma
För långt bort såg vi en främmande stad Ja, den var inte mer än ruiner Och vi tänkte att där kan vi skydda oss så Ifrån mörkret som trängde sig på
På marken på stan låg en döende man Hans läppar och fingrar var blå Och han sade att vi inte längre fick vandra Men aldrig varför då
Ja det fanns ett hus, som verka’ va’ helt Åtminståne en bit av källarn Och vi stapplade ner för trappan stelt Och väntade på nästa dag
Ja, så nån gång på natten när månen sken klar Genom fönstret på källarväggen Så hörde vi ljudet av hasande fötter I trädgården utanför
Ja, så genom dörren kom tunga kängor Och bitande, slitande vind Ja, de släpade sig långt och djupt in i huset För vi, vi tog den väg han kom in
Och i nattens dunkel fick vi aldrig en skymt Av mannen vi hört, såklart Men när vi kom till kanten av stan Ja, låg inte liket där kvar</poem>’’