Inspelning saknas.

Sigmund Vittfarne och Stormryttaren är en sång avsedd att sjungas i vikingasetting som är skriven av Markus Erhardsson.

Originalversion

ABC-notation
X:1
T:Sigmund Vittfarne och Stormryttaren
C:Markus Erhardsson
A:Markus Erhardsson
H:Markus Erhardsson
W:Tidigt i gryning det lämnade hamn
W:Det mest förunderliga skepp i vårt land, stoltast voro detta
W:flygande långskepp med plats för hundra man
W:Och Stormryttaren var dess namn
W:
W:Med svällande segel det steg upp i skyn
W:Ovanför molnen i solens sken, som en mäktig örn
W:Det skeppet var visst en förunderlig syn
W:Sigmund Vittfarne var dess kapten
W:
W:        Hej hå, hej hå
W:        Vettet vi lämnat i land
W:        Med mjöd i vår kropp och fyllda av hopp
W:        Vi far nu mot världens rand
W:Bättre besättning ej skådats förut
W:Modigast av kvinnor och män, alla var de både
W:starka och sluga och var och en av dem
W:kunde strida och dricka för fem
W:
W:De framförde skutan med glans och finess
W:Så vant som för andra att gå, roder, tross och bom
W:och tampar de skötte så väl som ingen ann
W:Där de flög uti himmelen blå
W:
W:        Hej hå...
W:Flaxande vingslag hördes en dag
W:Ett odjur bevingat och vrett, minst femtio fot lång
W:med tänder och klor och en piskande svans
W:Och giftiga var bestens bett
W:
W:En diger kamp utbröt, flera föll för dess klo
W:De kämpade med yxor och spjut, med ett mäktigt kast
W:uti bestens öppna giftdrypande gap
W:Sigmund dräpte odjuret till slut
W:
W:        Hej hå...
W:Att fara över kanten och fortsätta bort
W:Den tanken nog skrämmer envar, en besättningsman så
W:gnagdes av fruktan och tvivel och skräck
W:att han ville ej längre va' kvar
W:
W:Den natten väcktes de utav ett vrål
W:Med ett skräckslaget skri utan ord, sprang nu mannen fram
W:till fartygets reling, han tvekade kort
W:Och kastade sig sen överbord
W:
W:        Hej hå...
W:Sigmund drack mest utav alla ombord
W:i hans hand fanns där alltid ett krus, han sitt tvivel dränkt i
W:mjödet det starkaste, där fann han ro
W:Han vandrade i ständigt rus
W:
W:Syner från bortom han började se
W:Syner av märkligast slag, änglar och demoner
W:maror, fantomer av hemskaste sort
W:hemsökte honom var dag
W:
W:        Hej hå...
W:En kväll dök de värsta av stormarna upp
W:skutan for in i dess famn, Sigmund tog en sista
W:klunk ur sin flaska och ropade ut:
W:"Nu ska skeppet göra skäl för sitt namn!"
W:
W:Regnet det piskade, vinden den tjöt
W:Skrovet det suckade tungt, åskan mullrade och
W:blixtarna lyste upp molnen i skyn
W:Sen plötsligt så blev allting lugnt
W:
W:        Hej hå...
W:Världen var stilla och overkligt lugn
W:Borta var vindarnas tjut, allting var så tyst
W:uti stormens öga de vilade en stund
W:Och sedan de slungades ut
W:
W:Seglet det brast och masten den föll
W:Stormryttaren gick i kvav, krossad, knäckt, förstörd
W:Femhundra famnar de föll mot sin grav
W:Föll ner i ett skoningslöst hav
W:
W:        Hej hå...
W:På en planka i havet låg Sigmund och flöt
W:Ensam vid världens rand, levande men utan
W:fartyg, besättning, dricksvatten och mat
W:Dock med mjödflaskan kvar i sin hand
W:
W:Upp på en holme han räddade sig
W:Med mjödflaskan i stadigt grepp, han tog en klunk och sedan
W:Spanade han över böljorna blå
W:Och då slutligen såg han sitt skepp
W:
W:Hej hå, hej hå
W:Härjat av stormarnas tand
W:Vraket som en gång var Stormryttaren
W:flöt ner över världens rand
Original: Sigmund Vittfarne och Stormryttaren — Markus Erhardsson (nyfiken.net)
[[Kategori:Sånger]][[Kategori:Viking]][[Kategori:Hjältar]][[Kategori:Skaegi]][[Kategori:Markus Erhardsson]]
{{inspelning saknas}}

‘‘‘Sigmund Vittfarne och Stormryttaren’’’ är en sång avsedd att sjungas i vikingasetting som är skriven av [[Markus Erhardsson]].

==Originalversion==

‘’<poem>Tidigt i gryning det lämnade hamn Det mest förunderliga skepp i vårt land, stoltast voro detta flygande långskepp med plats för hundra man Och Stormryttaren var dess namn

Med svällande segel det steg upp i skyn Ovanför molnen i solens sken, som en mäktig örn Det skeppet var visst en förunderlig syn Sigmund Vittfarne var dess kapten

::Hej hå, hej hå ::Vettet vi lämnat i land ::Med mjöd i vår kropp och fyllda av hopp ::Vi far nu mot världens rand

Bättre besättning ej skådats förut Modigast av kvinnor och män, alla var de både starka och sluga och var och en av dem kunde strida och dricka för fem

De framförde skutan med glans och finess Så vant som för andra att gå, roder, tross och bom och tampar de skötte så väl som ingen ann Där de flög uti himmelen blå

::Hej hå…

Flaxande vingslag hördes en dag Ett odjur bevingat och vrett, minst femtio fot lång med tänder och klor och en piskande svans Och giftiga var bestens bett

En diger kamp utbröt, flera föll för dess klo De kämpade med yxor och spjut, med ett mäktigt kast uti bestens öppna giftdrypande gap Sigmund dräpte odjuret till slut

::Hej hå…

Att fara över kanten och fortsätta bort Den tanken nog skrämmer envar, en besättningsman så gnagdes av fruktan och tvivel och skräck att han ville ej längre va’ kvar

Den natten väcktes de utav ett vrål Med ett skräckslaget skri utan ord, sprang nu mannen fram till fartygets reling, han tvekade kort Och kastade sig sen överbord

::Hej hå…

Sigmund drack mest utav alla ombord i hans hand fanns där alltid ett krus, han sitt tvivel dränkt i mjödet det starkaste, där fann han ro Han vandrade i ständigt rus

Syner från bortom han började se Syner av märkligast slag, änglar och demoner maror, fantomer av hemskaste sort hemsökte honom var dag

::Hej hå…

En kväll dök de värsta av stormarna upp skutan for in i dess famn, Sigmund tog en sista klunk ur sin flaska och ropade ut: “Nu ska skeppet göra skäl för sitt namn!”

Regnet det piskade, vinden den tjöt Skrovet det suckade tungt, åskan mullrade och blixtarna lyste upp molnen i skyn Sen plötsligt så blev allting lugnt

::Hej hå…

Världen var stilla och overkligt lugn Borta var vindarnas tjut, allting var så tyst uti stormens öga de vilade en stund Och sedan de slungades ut

Seglet det brast och masten den föll Stormryttaren gick i kvav, krossad, knäckt, förstörd Femhundra famnar de föll mot sin grav Föll ner i ett skoningslöst hav

::Hej hå…

På en planka i havet låg Sigmund och flöt Ensam vid världens rand, levande men utan fartyg, besättning, dricksvatten och mat Dock med mjödflaskan kvar i sin hand

Upp på en holme han räddade sig Med mjödflaskan i stadigt grepp, han tog en klunk och sedan Spanade han över böljorna blå Och då slutligen såg han sitt skepp

Hej hå, hej hå Härjat av stormarnas tand Vraket som en gång var Stormryttaren flöt ner över världens rand</poem>’’

Teman
Hjältar, Viking